PerfektFoto

Det finns vissa som alltid behandlar andra med vänlighet trots att de är hur stora som helst. Jag skickade ett ex av den senaste boken Silent scream till min, som jag nästan kallar det, den stora idolen, ja just det… Sir David Attenborough. Han har funnits med i min utveckling och mitt lärande så länge jag kan minnas, men sanningen är att han har inspirerat och utbildat en hel värld om naturens betydelse och skönhet. Nu ville jag tacka och hylla honom för hans enorma livsgärning och skickade därför en dedikerad bok. Inte hade jag väl väntat mig ett svar, men jag fick t.o.m. ett handskrivet brev tillbaka…
tänk att lilla jag fick brev av Sir David.

Boken Silent scream gör nya framsteg och har blivit tillgänglig på flera nya platser. Det absolut roligaste målet som uppfyllts är att jag lyckats få in boken på Museibutiken på Konstmuseet i Göteborg, detta är verkligen en fjäder i hatten för mig att ha fått in en av mina böcker där. Kanske ännu mer otippat, men minst lika roligt, är att Science Fiction Bokhandeln valt att ta in boken i sortimentet. Även Bokhandeln Lohrs Pocket MedMera säljer den nu. Boken är katalogiserad på två bibliotek hittills, Göteborgs Universitetsbibliotek och Hasselbladsbiblioteket …så egentligen börjar det kanske bli en hel samling fjädrar…

Jag fick möjligheten att delta på Naturturismens dag på Fjärås Bräcka och visa upp mina böcker. Särskilt kul var det att få visa upp den nya boken Silent scream. Precis som jag misstänkte, så delar den folk i två lite olika läger, de som direkt blir oerhört fascinerade, nästan lyriska över de ovanliga bilderna och de som har svårt att ta till sig dem för att de inte kan greppa riktigt hur de är fotograferade. Vädret var ju perfekt denna dag och Naturum hade ordnat det så bra att jag fick stå under ett tält-solskydd.

Ibland blir man också bara så där extra glad över uppskattningen man får av vissa. Som när ett sällskap kom förbi mot slutet av dagen och det var tydligt att en av kvinnorna precis förstod mina tankegångar och associationer mellan bilder och texter, hon var verkligen översvallande och köpte t.o.m. alla tre böckerna. En liten intressant detalj som framkom i vårt samtal var vi båda lyckats med bedriften att bli uppjagade i ett träd av en Indisk noshörning. Båda av oss råkade ut för detta i Nationalparken Chitwan i Nepal, det kan ju trots allt inte vara så många som råkat ut för just detta???

Denna gången gick det fort, vilket är riktigt roligt. Boken släpptes i söndags och redan på fredagen kom första beställningen från bokhandeln. Man kan se under fliken Inköpsställen böcker var Silent scream har kommit upp hittills. Arbetet med att få in den på fler ställen fortlöper, så hoppas det blir fler. Idag skickades katalogexemplaren in till BTJ och då blir även boken tillgänglig för biblioteken att köpa in så småningom, förhoppningsvis gör de även en recension, som leder till att den kommer med i deras häfte.

Som man har längtat efter den här dagen. Boken Silent scream hade egentligen kunnat vara klar tidigare, men pandemin har satt käppar i hjulen även för mig. Å andra sidan mår saker bra av att mogna lite extra ibland, helheten vann nog på det i slutändan. Det jobbigaste är egentligen anspänningen man går och bär på. Särskilt när man skall releasa en bok med ett så pass allvarligt tema, man vet ju inte hur den kommer tas emot och 4,5 år är lång tids väntan. 3,5 års fotograferande och ytterligare 1 år innan boken stod klar. Därför är det så oerhört skönt nu när den är släppt och vilket fantastiskt mottagande den fick av er som var med på release-dagen. Tack igen alla ni som helhjärtat stöttar mig och min fotografi, det betyder så oerhört mycket och inspirerar mig att kämpa vidare med nya projekt i framtiden.

Nu börjar det stora arbetet med att försöka sprida boken och jag kommer uppdatera med information så fort det händer något.

Så, nu står dom där… lådor upp mot taket, fyllda med de nya böckerna… luften darrar av förväntan och nervositet. Hur skall boken tas emot… vad kommer andra tycka? Det här är kanske den boken som har krävt mest mod av mig själv för att våga ge ut, men jag tänker att man ibland måste kasta sig ut i det okända, annars kommer man inte att utvecklas, både fotografiskt och som människa. Jag tycker ändå att jag lyckats skapa ett uttryck som är mitt eget och som känns fascinerande, men det är ju i slutändan inte min egen känsla som är intressant utan i stället andras upplevelse… Nu är det nära…